Edward Armas Järnefelt föddes i Viborg 14.08.1869 som son till August Alexander Järnefelt (1833-96) och Elisabeth Järnefelt, född Clodt von Jürgensburg. (1839-1929). Äldre syskon var Kasper (1859 – 1941), lektor, översättare och konstkritiker;Arvid (1861-1932) författare; Erik (Eero)(1863-1937), konstnär . Ellida (Liida) (1865-1885) och Ellen (Elli) (1867-1901). Efter Armas föddes ännu, Aino (1871-1969), Jean Sibelius maka, Hilja (1873-1879) och Sigrid (Siiri) (1875-1876)
Sedan familjen flyttat till Helsingfors 1870 började Armas Järnefelt sin skolgång i Finska elementarläroverket.När fadern 1884 utnämndes till guvernör för Kuopio län förestod en flyttning till Kuopio, där Armas Järnefelt efter gymnasiet avlade studentexamen vid Kuopio Lyceum. Efter studentexamen stod musikstudier i tur vid Helsingfors Musikinstitut under ledning av Martin Wegelius. Där gjorde Järnefelt bekantskap med två medstuderande, den fyra år äldre Jean Sibelius (1865-1957) och sin blivande hustru Maikki Pakarinen (1871-1929). Efter slutförda studier begav sig Järnefelt hösten 1890 till Berlin för att studera för Albert Becker, och vidare 1892 också för Jules Massenet i Paris. Den 25 augusti 1893 vigdes Armas och Maikki Järnefelt i Joensuu. Under åren 1895-98 uppträdde Armas och Maikki Järnefelt i Tysklands operahus (Breslau, Magdeburg, Berlin, Düsseldorf, Bremen, Hamburg och Dresden), Maikki som solist och Armas som repetitör eller kapellmästare. Mellan höst- och vårsäsongerna, liksom under somrarna, reste de hem och gav konserter på olika håll i Finland.
Från år 1898 till 1903 verkade Armas Järnefelt som dirigent för Wiborgs Musikvänners orkester. Därefter följde de Wagnerveckor som han själv arrangerade på den nyuppförda Nationalteatern åren 1904, 1905 och 1906 med Maikki i huvudrollerna och där i huvudsak Richard Wagners verk stod i fokus. Nu hörde man för första gången i Finland Valkyrian i sin helhet.
Under säsongen 1905-06 anställdes Armas Järnefelt som kapellmästare vid Kungliga Teatern i Stockholm (sedermera Kungliga Operan). Sedan Martin Wegelius överraskande avlidit i mars 1906 mottog Järnefelt ämbetet som Musikinstitutets direktör, men redan på våren följande år kom en manstark delegation från Stockholm för att be Järnefelt komma tillbaka och han lovade sålunda träda i tjänst som Kungliga Teaterns kapellmästare under en period som kom att sträcka sig över de följande tjugofem åren.
Då Armas Järnefelt började arbeta vid Kungliga Teatern 1907 och hustrun samtidigt strävade till att göra karriär på de italienska operascenerna under namnet Maria Campoferro, med siktet inställt på La Scala och Bayreuth, ledde detta oundvikligen till en skilsmässa som stadfästes 1908.
Som en kuriositet kan nämnas att även Eero och Armas båda använde namnet Campoferro i Italien! Eero Järnefelt signerade några av sina målningar med namnet Erico Campoferro och Armas lät sig kallas Amato Campoferro i tryckta program.
Järnefelt fann en ny hustru på Stockholmsoperan. Liva (Olivia) Edström (1876- 1971) och Armas Järnefelt vigdes 1910 i Hangö (Finland) Liva Järnefelt, som hade debuterat 1896, lämnade Kungliga Operan 1926.
Armas Järnefelt lämnade sin anställning vid Kungliga Operan i slutet av säsongen 1931-32 i en ålder av 63 år och efter 25 års tjänstgöring. Som sista uppgift dirigerade han Hans Pfitzners Das Herz.
Hösten 1932 engagerades han av Finska Operan och förblev där till 1936. Om man räknar alla de föreställningar, inklusive gästspel före och efter den egentliga anställningsperioden, som Järnefelt dirigerade på Finska Operan uppgår antalet till 270 stycken.
När tiden vid Finska Operan 1936 var slut flyttade paret Järnefelt tillbaka till sitt hem i Stockholm. Från Stockholm gjordes sedan konsertresor till olika delar av Sverige, och därtill upprepade gånger till Finland där han dirigerade såväl på operan som olika orkestrar.
När Sovjetunionen den 30 november 1939 utan förvarning inledde krig genom att bombardera Helsingfors, lämnade Helsingfors Stadsorkesters dirigent Georg Schnéevoigt landet och hans valde efterträdare Tauno Hannikainen återkom inte från Amerika.
Den redan sjuttioåriga Armas Järnefelt inbjöds då att leda Helsingfors stadsorkester, till en början som gästdirigent och senare som chefdirigent. Från Stockholm kom han till Helsingfors för att leda inalles fyrtio konserter. Den sista av dessa var den festkonsert som arrangerades för att fira vapenstilleståndet och på vilken Järnefelt dirigerade Sibelius femte symfoni, samt som avslutning sin egen kantat Fosterlandets anlete.
Han sista gästframträdande på Kungliga Teatern ägde rum den 7 april 1950, då man gav Parsifal.
Sista gången Järnefelt lyfte sin taktpinne var framför den stororkester som bildats av instrumentalister från Helsingfors stadsorkester och Radions symfoniorkester med anledning av galakonserten till Sibelius ära på dennes åttiofemårsdag den 8 december 1950. Själv hade Järnefelt då fyllt åttioett år.
Hans sextioåriga karriär inbringade honom ett stort antal hedersbetygelser och utmärkelser.
Järnefelts första gästspel på Finska Operan inträffade under 1920-talet och föreställningen var då Wagners Tannhäuser. Hans sista gästframträdande ägde rum 1949 gällande hans egna 80 års festligheter och även nu gällde det Tannhäuser. Wagner lämnade inte Järnefelt ens efter dennes död: under jordfästningen i Stockholm spelade en kvintett ur Hovkapellet Pilgrimskören ur Tannhäuser. På minnesstunden i Gamla kyrkan i Helsingfors klingade återigen ouvertyren ur Parsifal.
Armas Järnefelt dog i Stockholm 23.6.1958. Han är begravd på Sandudds begravningsplats i Helsingfors, där även hans hustru Liva fick sin grav 1971.
Vivamus placerat lacus vel vehicula scelerisque, dui enim adipiscing lacus sit amet sagittis, libero enim vitae mi. In neque magna posuere, euismod ac tincidunt tempor est. Ut suscipit nisi eu purus. Proin ut pede mauris eget ipsum. Integer vel quam nunc commodo consequat. Integer ac eros eu tellus dignissim viverra. Maecenas erat aliquam erat volutpat. Ut venenatis ipsum quis turpis. Integer cursus scelerisque lorem. Sed nec mauris id quam blandit consequat. Cras nibh mi hendrerit vitae, dapibus et aliquam et magna. Nulla vitae elit. Mauris consectetuer odio vitae augue.
Armas Järnefelts karriär som kapellmästare kan sägas ha startat på hösten 1893 då han med sin fru fick anställning för vårsäsongen i Berlin. Mellan åren 1893-1898 ryms flera korta anställningar under höst- eller vårsäsongen eller bara för en månad i; Berlin, Bremen, Hamburg och Dresden. Anställning för hela säsongen fick de i Breslau 1895-1896, Magdeburg 1896-1897 och Düsseldorf 1897-1898. Maikki Järnefelt (f.Pakarinen) fick en solistroll och Armas Järnefelt arbete som repetitör eller repetitionskapellmästare. På hösten 1898 började Järnefelt som kapellmästare i hemlandet då han övertog ansvaret om Wiborgs Musikvänners orkester. Till Wiborg medförde Järnefelt finsk musik och satte på programmen verk av Sibelius, Kajanus, Mielck, Pacius, Ekman, Merikanto, Auer samt egna kompositioner. Glad uppmärksamhet väckte att programbladen från och med hans första säsong trycktes också på finska!
Det är inte lätt att beskriva Armas Järnefelts gärning som dirigent i annat än allmänna termer. Hans ledarstil som dirigent – såsom publiken uppfattade den – är förlorad för eftervärlden eftersom den aldrig tycks ha filmats.
Vad som återstår är Odeon-skivorna som han spelade in i Berlin 1928-30 och Stockholm 1929 och 1931 samt violinkonserten av Jean Sibelius med Anja Ignatius som solist, inspelad för Polydor i Berlin 1943. Fastän medlemmarna ur statsoperans orkester inte fått repetera tillräckligt, lyckas Järnefelt hålla ihop ensemblen och skapa atmosfär. Utöver skivorna finns det intressanta radioinspelningar. Mest beklagligt är att inget verk av Beethoven bevarats.
Enligt egen uppgift påverkades han mycket av Hans von Bülow, vars konserter med filharmonikerna han ofta hörde under sina år i Berlin 1890-93. Under dessa år gjorde Järnefelt närmare bekantskap med Wagners verk genom att se Tristan och Isolde 15 gånger efter varandra på ståplats!
Avgörande var hans samarbete med hovkapellmästaren Conrad Nordquist i Stockholm. Dennes små och distinkta rörelser blev hans förebild. I ett decennium delade han och Nordquist praktiskt taget hela bördan av över tvåhundra föreställningar om året. Säsongen 1907/08 hade han inte mindre än tjugo operor på sin repertoar samt merparten av Operans månatliga symfoni-konserter. I mars 1908 ledde han hela Wagners Nibelungenring inom en och samma vecka: Rhenguldet på tisdagen, Valkyrian på onsdagen, Siegfried på lördagen och Ragnarök på måndagen. 1911 dirigerade han återigen hela ringen och 1924 åtog han sig även regiuppgiften. Som operakapellmästare och fr.o.m. 1911 hovkapellmästare och fr.o.m. 1923 Förste Hovkapellmästare ansågs Järnefelt vara expert på allt.
Han uruppförde också Kurt Atterbergs, Natanael Bergs, Wilhelm Peterson-Bergers och Ture Rangströms operor och på Operans konserter framförde han så pass krävande verk som Honeggers Kung David, Mahlers åttonde symfoni och Schönbergs Gurrelieder. Men Mozarts symfonier och Wagner - särskilt Tannhäuser-ouvertyren - återkommer ständigt på hans program.
Hans repertoarkunskap var enorm.
Armas Järnefelt inledde sin kompositörskarriär kring skiftet mellan 1880-tal och 1890-tal då musiken i Finland präglades av nationella strävanden. Också Järnefelt deltog i det nationella projektet att skapa ett särpräglat finskt musikaliskt idiom, men han mottog samtidigt influenser från Wagner och från tidens senromantiska strömningar. En syntes av dessa element kom att utgöra kärnan i hans kompositoriska gärning.
I Järnefelts tidiga produktion ingår ett flertal piano- och kammarmusikverk, bland dem Romansen för violin och piano (1891) som återger stämningar från belle époque, den ofullbordade men på 2000-talet presentabelt kompletterade Sviten i F-dur för violin och piano (1892) samt Tre pianostycken op. 4 (1895). Under 1890-talets lopp flyttade Järnefelt tyngdpunkten i sitt kompositionsarbete till orkestermusik som vid sidan av solosånger och kantater kom att bli ett centralt verksamhetsområde i hans produktion.
Mellan 1892 och 1904 komponerade Järnefelt ett tiotal orkesterverk, bland dem flera verk i större format som den symfoniska dikten Korsholm (1894), Symfonisk fantasi (1895) och Heimathklang (1895) samt sviterna Serenad (1893), Svit för liten orkester (1895) och Svit i Ess-dur (1897). Järnefelt skrev i början av 1890-talet också på en symfoni, men den förblev ofullbordad och kan ha lämnat material till andra verk, närmast till Korsholm och till Symfonisk fantasi. Järnefelts internationellt mest kända verk är två intagande miniatyrer; Preludium – orkestersvitens Svit för liten orkester inledande sats som ofta spelas separat – samt den för violin och orkester tonsatta Berceuse (1894), välkänd även i arrangemang för olika smärre ensembler.
I likhet med de flesta av sin samtids finska kompositörer mottog Järnefelt intryck från Sibelius, men hans stilistiska ideal skilde sig dock klart från dennes. Vid sidan av Sibelius var Järnefelt till sitt tonsättarkynne mera av en lyriker, för vilken svitformade verk i korta satser lämpade sig bättre än symfonisk gestaltning. Även om han ofta bearbetade finsknationellt stoff i sina alster skrev han inte orkesterverk med egentliga Kalevalamotiv. Hans samtida hörde i några tidiga verk influenser från fransk musik, bl.a. från Massenet för vilken han studerade i Paris, därtill satte Tjajkovskijs musik spår i hans produktion. De starkaste internationella impulserna fick han emellertid från Wagners musik. Wagner blev en av ledstjärnorna i hans karriär, vars skapelser han ofta dirigerade som kapellmästare. Tydligast framgår Wagnerinflytandet i Korsholm och i Symfonisk fantasi, och i sinom tid kom de ”nytyska” substanserna i de båda verken att företräda en ny dimension i finländsk konstmusik.
Efter 1900-talets första år avtog Järnefelts komponerande för orkester och föll i skuggan av hans dirigentgärning. Han gjorde för den skull inte avkall på sitt skapande. Kollektionen av solosånger såg fortsättningsvis nya tillskott och som nya genrer tillkom skådespelsmusik och kantater.
Järnefelt gjorde sin huvudsakliga karriär som operadirigent. Han umgicks också kring sekelskiftet med allvarliga planer på att tonsätta en opera som då skulle ha baserats på en förfinskad version av en medeltida engelsk ballad och hetat Brodermördaren. Senare, i början av 1910-talet, föreslog man honom en opera grundad på Juhani Ahos roman Juha, men han avstod från företaget.
Järnefelt kom således aldrig att komponera någon opera, men skådespelsmusik i övrigt var en bekant genre för honom. Han satte musik till inalles fyra skådespel.Till föreställningar i Finland tillkom musik till Miranda baserad på Topelius saga (1901), till Immi Helléns bibliska drama Det förlovade landet (1907) och till brodern Arvids skådespel Titus (1910); i Sverige hade Aristofanes Fåglarna premiär 1928 vartill Järnefelt hade komponerat musiken.
Till dessa skådespel skrev Järnefelt både fristående musikstycken, sånger och melodramer (talade avsnitt med underlagd musik). Stilmässigt representerar de enskilda numren en omfångsrik skala i enlighet med kraven från skiftande tilldragelser på scenen. I konsertsalarna känner man bäst till den tresatsiga sviten ur skådespelsmusiken till Det förlovade landet, som hör till hans mest helgjutna skapelser och som väl kan jämföras med sviterna ur Sibelius skådespelsmusik.
Ett med skådespelsmusik nära besläktat alster är musiken till den 1911 tillkomna filmen Sången om den eldröda blomman, en film av den finsk-svenske mästarregissören Mauritz Stiller som baserar sig på Johannes Linnankoskis succéroman och som också blev den blomstrande svenska stumfilmens dittills största framgång. Det är fråga om en pionjärgärning inom nordisk film; den första nordiska långfilm till vilken komponerades en genomgående originalmusik. Det finska motivet fick Järnefelt att ta till nationalromantiska stilgrepp, men uttrycksskalan är vid och sträcker sig från ömsint lyrik till effektfull dramatik. Av filmmusiken känner man bäst till den skummande romantiska forsfararscenen av vilken Järnefelt själv har gjort en orkesterversion kallad Forsfärden.
Sida 1 av 2