När samtliga återfunna inspelningar med och av Armas Järnefelt utkommer i en box på tio skivor handlar det om inget mindre än en kulturgärning med självklar relevans i både Finland och Sverige, skriver Mats Liljeroos.

Armas Järnefelt (1869–1958) hamnade, liksom tonsättarkollegan Robert Kajanus, rent bokstavligen i Sibelius skugga såtillvida att bägge insåg vännens förkrossande överlägsenhet på området, vilket i sin tur kom att ha en hämmande inverkan på deras eget tonsättande.

Kajanus hade i och för sig redan etablerat sig som dirigent och efter 1890-talets produktiva tonsättarår följde Järnefelt honom i spåren med en imponerande, över halvseklet lång dirigentkarriär som bland annat överkapellmästare vid Kungliga operan i Stockholm samt, 1932–36, vår egen Nationalopera. Han var en pionjär framför allt när det gällde att introducera Wagners operor i Norden och han dirigerade även flitigt ny musik, inte minst av svågern Sibelius.

Antalet tillgängliga inspelningar av Järnefelts hand har dock varit blygsamt och när musikvetaren, -skribenten och experten på historiska fonogram, Carl-Gunnar Åhlén, nu editerat och putsat samtliga återfunna inspelningar och bandupptagningar för en samlingsutgåva om tio CD-skivor är det frågan om en kulturgärning av det större formatet.

Beklagligt få operainspelningar

En kulturgärning med självklar relevans i både Finland och Sverige. Järnefelt bodde största delen av sitt yrkesverksamma liv i Stockholm och en del av inspelningarna är även gjorda i den kungliga huvudstaden, antingen med Kungliga hovkapellet, Konsertföreningens orkester eller Radiotjänsts symfoniorkester (i bägge sistnämnda fall identiskt med Kungliga filharmoniska orkestern).

Lejonparten av inspelningarna är dock gjorda i Odeons Berlinstudio 1928-1930, med Berliner Staatsopers orkester och en repertoar som på många sätt speglar sin tids smak och trender. Figurer som bland annat Glazunov, Ljadov, Moszkowski och von Suppé passerar revy, men vi får oss även till livs en rejäl dos skandinavisk musik med namn som Alfvén, Atterberg, Peterson-Berger, Grieg och Svendsen på menyn.

De tidigaste inspelningarna är från 1904 och består av plock ur romansrepertoaren med Armas vid pianot och hustrun Maikki Järnefelt som inlevelsefull uttolkare. Ytterligare romanser hörs på en inspelning gjord 1908 med Järnefelts blivande chef, John Forsell, vid mikrofonen och vi får även höra andra hustrun Liva Edström-Järnefelts uttrycksfulla mezzo i en inspelning från 1916 med nummer ur bland annat Carmen och Figaros bröllop.

I övrigt är det bara att beklaga att inte fler operainspelningar är tillgängliga och av husguden Wagner finns blott ett par nummer ur Tannhäuser (med Einar Larsson) samt Siegmunds vårsång och Wotans avsked ur Valkyrian (med David Stockman och Joel Berglund) från en Skansenkonsert 1939. En annan intressant raritet är några nummer ur Schumanns oratorium Das Paradies und die Peri med bland annat en ung Hjördis Schymberg, medan tyvärr endast ett par fragment finns bevarade av Lisztkonserten i radio 1943 med Annie Fischer som solist i första pianokonserten.

Sibeliusexperten i farten

Järnefelt dirigerar även valda bitar ur den egna produktionen och vi får, förutom ”hiten” Berceuse, höra exempelvis utdrag ur musiken till Mauritz Stillers stumfilm Sången om den eldröda blomman samt kantaten Isänmaan kasvot. Från 80-årskonserten i Stockholm 1949 kan vi gotta oss åt Aulikki Rautawaaras härliga stämma i fyra av Järnefelts solosånger, medan Sibelius efter pausen framförda femte symfoni tyvärr skattat åt förgängelsen – vilket även gäller till exempel bandupptagningar av Sibelius fyra, Nielsens trea samt Beethovens Fidelio.

De tre sista skivorna är tillägnade Sibelius och härvidlag tilldrar sig den legendariska inspelningen av violinkonserten med Anja Ignatius – intressant nog gjord 1943 i Berlin – ett särskilt intresse, medan den stora frågan självfallet är varför man inte övertalade Sibeliusexperten Järnefelt att sätta samtliga centrala orkesterverk på burk. Versionen av andra symfonin från Sibelius 80-årskonsert röjer många fina insikter, medan teknikerna lyckats förstöra inspelningen av ettan från 85-årskonserten till den grad att det låter som 1920 snarare än 1950.

Det finns, märkligt nog, ingen visuell dokumentering av Järnefelt på podiet, men enligt samtida källor var hans plastik lika återhållsam som exakt och han lär ha avskytt alla tolkningsmässiga överdrifter som pesten. En sann gentleman, med andra ord, i musiken liksom i livet överlag, men under den blida ytan kan man inte sällan ana en passion av avsevärda mått.

Mats Liljeroos Musikkritiker