De drygt 70 solosångerna utgör en representativ del av Finlands nationalromantiska sångskatt. Järnefelts sånglyrik tar avstamp i Kalevalainspirerad runosång grundad på karelsk folkmelodik.

Vid sidan av folkloreelementen i sångerna från ungdomsåren förekommer i tonsättarens senare produktion impressionistiskt och ställvis till och med expressionistiskt färgade inslag.

Kännetecknande för Järnefelts sånger är melodiösa linjer, sångbarhet, färgrik harmonik och en nordiskt ljus friskhet. Kompositionstekniskt präglas de av tonsättarens högt stående yrkeskunskap. En del av dem, som t.ex. vaggsångerna, är romantiska och mollstämda miniatyrer. Andra är återigen livsglada sånger i dur som karaktäriseras av munter lätthet och lekfullhet. En grupp för sig bildar dramatiska och balladartade tondikter, många med operamässiga uttryck. Detta torde bero på tonsättarens långvariga karriär som kapellmästare vid Kungliga operan i Stockholm. Järnefelt, som trots sin mångkulturella bakgrund var en ivrig fennoman, begagnade sig ofta av finskspråkig poesi för sina sånger, vilket var ovanligt i början av förra seklet då tonsättarna föredrog den bildade elitens huvudsakliga språk svenska.

Solosångernas pianistiska textur tyder på att Järnefelt kände till även de stora ryska kompositörernas verk. Särskilt två ryska kompositörer framstår som Järnefelts förebilder: Sergej Rachmaninov och Alexander Skrjabin.